Sitter på tåget till Stockholm (som vanligt) och funderar på hur fort tiden går. På torsdag är Vilde 7 månader vilket innebär att tjejerna är 6,5 år. Jag får panik! I stället för att ligga i sängen och borra in näsan i en mjuk päls, masar jag mig upp klockan 05.30 för att vara borta i tre dagar. När jag är ifrån familjen (inkl hundar) tänker jag på dom nästan hela tiden. Har pratat med många om det här med arbete kontra fritid, och de flesta jag känner är helt överens om att drömmen vore mer tid för de egna intressena. Själv skulle jag lätt kunna fördriva tiden med att träna hundarna. Däremellan skulle jag få tid med att sköta om vårt hem som i nuläget förfaller. Varför är det inte så? Pengar så klart!! Men kanske också någon sorts balans mellan det normala och det extrema. Jag minns när jag enbart arbetade med problemhundar. Till sist såg jag bara faran i varje hundmöte. I min värld fanns knappt den normala hunden. Säkert beror det på att jag har så svårt att göra något lite halvdant. 190% är nog den lägsta insatsen tror jag. Får ofta höra att jag är duktig på att ha balans mellan arbete och fritid, men det beror uteslutande på att jag tvingar in en massa kurser som gör att jag måste vara hemma ibland. Annars hade jag arbetat 14 timmar och tränat hundarna på nätterna. Höll nämligen på så ett tag pga extrem arbetsbelastning, och det var inge bra........ Så av ren överlevnadstaktik går vi en massa roliga kurser. Tyvärr blev det ju ingen brukshundsklubb för V då vi var överkvalificerade för de som vi kunde gå på. De andra som vi platsade på hölls när jag är upptagen själv som kursledare eller med Astrids jaktkurs. Så kan det vara. V kan inte alltid prioriteras.
Nu är jag snart framme, så jag kopplar nog ner en stund och fortsätter att läsa kursliteratur. Ska nog gå en arbetsrelaterad utbildning under ett år. (Ska ev. utbilda mig till coach) Vi får se....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar