Bara att inse.... mitt käcka löfte till Linda att uppdatera bloggen med de övningar vi gjort på kursen kommer aldrig att bli av. Tiden räcker inte till. Det tar tid att beskriva övningar!
Vilde är i alla fall mer eller mindre friskförklarad. Riktigt bra blir han nog aldrig för ett energiknippe som han är tänjer alltid på gränserna. Men han är frisk nog att få träna med lite restriktioner och han får gå fulla promenader även om de delvis är i koppel. Håller tummarna att allt fortsätter i rätt riktning så att vi succesivt kan öka belastningen. Pluppis är i alla fall lycklig som få och går mest hela tiden vid min sida och stirrar kärleksfullt på mig. Du och jag matte säger han. Du och jag Vilde svarar jag. Gullekillen min!!
Dom andra juvelerna då? Jo tjejerna är piggare än någonsin. Fullt ös och Lovis lurar ibland med sig Moyo på liiiite för långa utflykter. Häromdagen ställde killarna till det för sig ute på vår återvändsgata. Med en mer vårdslös bilist hade Moyos saga varit all. Men allt gick tack och lov bra. Numera finns ett kompostgaller kring ytterdörren och hundarna rastas enbart på vår inhägnade baksida. Surt sa Astrid. Trams säger Lovis. Men Moys och Pluppemannen tycker det är toppen för då kan dom vara ute länge på kvällen. Kan inte fatta varför jag inte gjort så tidigare..... För övrigt funderar jag på hur vi ska fira jul i år. Egentligen ska vi vara uppe i Stockholm tillsammans med hela släkten. Men hur går det med fyra hundar varav en yster förstörelsemaskin?? Det lutar nog åt en lugn och skön jul hemma. Men sista ordet är inte sagt än. Nu ska jag vila mina värkande axlar och dito rygg. Kanske är en ny kudde en bra sak att skriva på önskelistan?!
