Hur ska jag hinna med allt?

Snart är julen här men innan dess ska ALLT hinnas med. Städa, handla, laga mat, jobba massor, ett antal resor, helgaktiviteter och gud vet allt. Sen är det nytt år med nästan varenda helg redan fulltecknad fram till sommaren. Hur har det blivit så? Kul men faktiskt lite slitsamt ibland. Får nog försöka ta det lite lugnt emellanåt. Hur nu det ska gå till.......

Moyo - han kan han.....

Det är inte bara hundarna som tränas. Även jag har utsatts för träning, men utan att fatta att det är på det viset. Moyo brukar väcka mig på morgonen och jag lurvar alltid snällt upp för att släppa ut honom. Dom andra tre snarkar nöjt i sängar och bäddar, men han står i dörröppningen och glor på mig. Alltid när jag stigit upp går han och lägger sig igen. Irriterad konstaterar jag att det var väl onödigt Moyo.... Men nu har jag "genomskådat" honom. Han vill nämligen ha min säng. Så fort jag gått ut ur sovrummet smyger han in bakom min rygg och rullar belåtet ihop sig på min kudde. Gå ut, det vill han inte! Och försöker jag strunta i honom eller ber att han ska fara till varmare breddgrader, blir han bara mer och mer intensiv tills husse i princip knuffar mig ur sängen. Så jag har gett mig! Min lilla hund har lärt mig att på hans kommando kliva upp och börja dagen. Allt medan resten av flocken belåtet snarkar vidare. Hmfff.

Med facit på hand

blev det så här för Moyo: 20, 20, 20, 0, 10. Det innebär att han fick maxpoäng på samtliga apporter han hämtade. Helt otroligt!!! Så VARFÖR kunde han inte fiskat in en ynka till????? Ja e inte bitter :/ Nä inte alls.....

Tja vad ska man säga?

Efter att ha dömt ett apporteringstest i går tog jag tidig kväll. Somnade ovaggad redan vid 22-tiden vilket var bra. Klockan ringde nämligen 04.30. Moyo och jag startade på årets sista wt som gick av stapeln i Hishult. För att göra en lång historia kort fick vi 20,20,20,0,? (typ 8). Vaddå frustrerad? Jag??? Så nära men ändå inte. Vad hände? Vet inte. Kanske var han trött. Kanske blev de markeringar han missade helt enkelt för svåra i slutet på provet. Kanske fick han göra för många stationer på rad utan vila. Jag vet faktiskt inte. Han kändes oerhört stabil ända fram till misslyckandet. Extremt tvär (jag vet.... det ska man inte vara) pratade jag med kompisar jag träffade på platsen, gick en runda med Vilde och for hemåt. Sen skärpte jag till mig. Att åka iväg med matte ska ju inte sluta så där. Vi stannade vid Tjolöholm slott och gick en skön promenad. Vinden ven från havet och vi var helt ensamma. Vi gick och småpratade och hade det mysigt. Hundarna var på ett strålande humör när vi åkte dom sista milen hemåt. Nu ska jag bara vara bitter i ett par dagar så går det över. Efter det ska jag börja glädjas över mina tjugor. Men tills dess.......