Lilla Moyo finns inte mer

Den 16/12 på morgonen fick Moyo problem att resa sig. Hans lilla kropp visade alla tecken på smärta. Vi avvaktade något men fick tid hos vår veterinär snabbt. Efter remiss till Blå Stjärnan visade UL att mjälten spruckit och att han hade tumörer både på levern och mjälten. Vi var tvungna att fatta det oerhört smärtsamma beslutet att han skulle få somna in bara 5 dagar innan han skulle fyllt 10 år. Sov så gott vår älskade älskade lilla Moyski. Och vårt varmaste tack till Jessica och Andy och deras underbara döttrar för det liv de gav Moyo hans sista år. Våra hjärtan blöder

Bloggen sover i sitt lugna bo

Numera finns jag framförallt på facebook. Kontaktinformation mm hittar du på mina hemsidor www.titti.nu samt www.jilla.se. Vi ses där!

På gång

Som ni noterat är bloggen i stort sett död men jag låter den finnas kvar. Kommer att hålla "På gång" i högermarginalen aktiv för att ni som vill boka mig enkelt kan se när jag redan är upptagen.

För övrigt mår vi bra allihopa och har ett minst sagt hektiskt liv. Och i morgon inviger vi gåsjaktsäsongen!

Glömt?

Med facebook som den allområdande informationskanalen är det lätt att glömma bort bloggen (precis som jag gjort). Tänker inte lova bot och bättring men här kommer i alla fall lite uppdateringar och några bilder.
Vilde och jag har startat framgångsrikt på tollingjaktprov och är numera uppflyttade i elitklass. Vi har även provat på Heelwork to Music och blev direkt uppflyttade till klass II. Tyvärr har det visat sig att han har en ganska grav artros i sin tå som han skadade för snart två år sedan vilket gör att jag måste ta det väldigt försiktigt med honom. Jag hoppas kunna få honom startklar i elitklass under våren. Moyo och jag har startat med framgång på tollingjaktprov och är numera uppflyttade till öppenklass. Jilla har ännu inte startas men vi tränar på att få till något under nästa år. Tyvärr har det visat sig att hon har c-höfter så hon blir inte den avelstik jag hoppats få. Lilla Lovis hänger fortfarande med. Efter en väldigt skakig höst har hon nu fått cartofensprutor och är piggare än hon varit på många år. Härligt! Vi njuter av varje dag vi får ha henne hos oss!! Vi har också hunnit med några jakter under hösten, Vilde och jag. Men vi hade gärna jagat mer...

En sommar i sikte

Vi börjar så sakteliga vänja oss vid en flock på "bara" 4 hundar. Också väl medvetna om att det (snart?) kommer en dag när det bara är 3. Det hukar vi för och njuter av våra härliga hundar!! Jilla har börjat löpa vilket lett till att den träning jag äntligen kommit igång med för fullt nu har pausat. Med en fröken som bara vill para sig och två grabbar som gärna ställer upp är det bäddat för konflikter. Alltså väntar vi men snart är det över!
Jag har under tiden påbörjat min resa mot att bli tollingjaktprovsdomare. Min mentor och ledsagare på vägen är den mycket erfarne och meriterade Gunnar Petersson. Att få ta del av hans erfarenheter är en förmån utan dess like! Vilken kunskapskälla!! Jag gör nu mina elevtjänstgöringar och kommer när de blir godkända att gå vidare med aspirantkurs och därefter aspiranttjänstgöring. Det är en spännande resa och min förhoppning är att jag under min utbildning kommer att kunna tillgodogöra mig så mycket kunskap som möjligt så att jag, om jag blir godkänd, blir ett värdefullt tillskott i domarkåren. Men resan är lång och jag vill lära mig så mycket det bara går innan jag betraktas som flygfärdig.

Vi har lite annat kul på gång också. I helgen är det äntligen dags för Klanhelgen! Kennlarna (i bokstavsordning) Agrosofen, Lönnlövet och Tollarbo's årliga tränings och umgängeshelg. Jilla ska gå på kurs med mig och Vilde följer med för att hänga med Stina. Lovis och Moyo bor hos husse Erik och blir bortskämda!
Nästa helg är det lagkamp för mig och Vilde. Resten av flocken följer med som hejarklack. Den 6/6 är planen att starta på unghundsderbyt med Jilla, men just nu känns det väldigt långt borta. Vi har inte ens skottintroducerat i samband med kast. Men vad tusan.... det är ju en hel månad kvar.... För att inte tala om svåra markeringar och vattenarbete. Men känns det inte bra är det ju faktiskt bara att avstå! Lätt som en plätt!!

Uppdateringar är det också i "På gång". Livet rullar på!

Om stoppsignal

Fick frågan om jag kan blogga om hur jag tränar stoppsignal med mina hundar. Här kommer ett försök på beskrivning:

Det viktiga för mig är målbilden! Hur vill jag att det ska se ut/fungera när det är klart?! "Min" stoppsignal innebär att hunden ska stoppa och tvärvända direkt och fråga "Vad vill du?" Jag vill ha tryck i stoppet och en positiv förväntan på vad som kommer härnäst (vilket kan vara en belöning eller en dirigering). Min hund ska också vara stadig oavsett vad jag gör, vifta med armarna eller rör mig.
Om min hund ska sätta sig ner direkt vid signal eller om den ska göra det efter kommando beror på hunden. Har jag en het hund vill jag att den sätter sig, medan en lugnare hund gärna får stå bara den är stadig.

Jag börjar med själva signalen som är en bestämd visselsignal som inte är så lång att luften i lungorna tar slut :). Hunden vid min sida och jag visslar och belönar direkt. Jag väljer oftast bollbelöning pga rappheten i rörelsen, men godis går också bra om hunden föredrar det (men då brukar jag även kasta godiset). Kastet sker om möjligt bakåt över hunden så att den får en bakåtförväntan. Naturligtvis går det att använda klicker men jag har inte lyckats få in rappheten i rörelsen. Men det kan säkert ni som är mer klickerkloka än jag.

När jag har repeterat 10-15 ggr lägger jag in en fördröjning på 1 sekund mellan signal och belöning. Hunden får välja själv var den vill vara, men har jag en förig hund väljer jag ofta att backa med hunden framför mig. Jag lägger även på ett handtecken för att i framtiden enkelt kunna lägga på dirigeringshanden. Fungerar det bra ökar jag successivt upp till 4-5 sekunder innan det är dags för min hund att lämna min omedelbara närhet.

Min hund stannar direkt, ser förväntansfull ut och står still - nu är det dags att flytta ut avståndet. Jag föredrar att låta hunden springa ut till en skål med ett par godbitar. Till att börja med ställer jag skålen ca 5-6 m bort. När hunden ätit klart och börjat röra sig från skålen blåser jag stopp o belönar direkt. Upprepa 5-6 ggr o börjar sen förlänga tiden mellan signal och belöning. Ökar successivt svårigheten med att först förlänga tid mellan signal och belöning och bygger på med avstånd mellan mig och skålen. Hela tiden belönar jag bakåt så att hunden alltid har en bakåtförväntan. Så småningom kommer bollkastaren väl till pass.
Varför matskål? Jag har dålig erfarenhet av att "lura"ut hunden med ett låtsaskast. Brukar funka ett par gånger men sen blir det snabbt en del av rutinen för stoppsignal och då måste man lära om. Inte heller vill jag blåsa stopp vid inkallning då min inkallningssignal alltid ovillkorligen betyder "Kom hit till mig". Att blåsa när hunden är på väg ut är väldigt svårt och kommer långt senare i träningen.

Viktigt är att vara noga!!! EN stoppsignal! Funkar inte den har jag slarvat eller gått för fort fram. Backa och gör om! Vet jag att min hund kan men har börjat ta sig lite friheter går jag lugnt ut och ställer/sätter min hund där jag blåst, går tillbaka och fortsätter övningen. Jag glömmer ALDRIG att belöna 8/10 stopp. Bara 2/10 leder till ngt annat som t.ex. en dirigering. När min hund är i ökl/ekl belönar jag fortfarande för stoppsignal är en färskvara. Alltid ett "BRAAAA" men 8/10 leder det till en dirigering och 2/10 till en belöning.

Så tänker jag! Ställ gärna frågor!!

Livet går vidare

En månad har gått. En månad utan Astrid. En hundbädd står tom. Bara 4 skålar att fylla morgon och kväll. Varje hundpromenad räknar jag: en, två, tre, fyra, skit....... Det är ju klart att livet går vidare. Jag har ju fyra underbara hundar kvar. Och dom njuter vi av för fullt. Tränar en del (men inte så mycket som jag borde) gosar, kelar, sköter om. Men jag har inte riktigt landat i att jag aldrig mer kommer att få se henne, borra in min näsa i hennes päls, dra fingrarna genom hennes tjocka halsman. Aldrig mer kommer hon att försöka stjäla vår öl. Aldrig mer kommer det en buffel och trycker undan alla andra hundar genom att helt sonika lägga sig pladask. Aldrig mer kommer vi ha henne skuttandes vid matbordet jämfota för att påkalla vår uppmärksamhet. Aldrig mer. Så är det. På mitt skrivbord står det en urna med hennes aska i. Livet går vidare.