Gårdagens eskapader

Gudarna ska veta att jag inte ställer ut mina hundar särskilt ofta, snarare tvärt om. Det är egentligen bara när jag har valp som jag springer vänstervarv. Nu har jag anmält Jilla till ett par utställningar och tänker att Moyo kan få hänga med. Om vi bortser från valputställningarna tror jag att han enbart ställts ut vid en dubbelutställning i UKL och så häromsistens i ÖKL för en norsk domare som inte alls gillade honom. Men det är bra träning så anmälda är dom :-)

I går var den första utställningen, SKK Västra i Backamo för Bertil Lundgren. Och han gillade mina hundar. Jilla blev BIR valp med HP och kritiken: Bra proportioner och storlek Välformat feminint huvud m bra käkparti Välburna öron Bra hals Väl tillbakalagd skuldra Tillräckliga vinklar Bra bröstkorg Stark rygg Väl buren svans Rör sig m bra steg Bra benstomme Bra pälskvalitet Vältecknad.

Moyo fick Excellent, vann öppenklassen med CK och blev sedan 2:a bästa hane med ett R-cert (lite snopet...). Hans kritik: Utmärkta proportioner Välformat maskulint huvud Utmärkt käkparti Välburna öron Bra hals o skuldra Tillräckliga vinklar Välformad bröstkorg Kort stark länd Bra rygg Ngt fallande kors Väl buren svans Rör sig med bra steg o attityd Ngt lös i armbågarna Bra benstomme o päls Vältecknad.

Så visst är det kul att det är fler än vår familj som tycker hundarna är fina! Nästa helg blir det ytterliga en utställning. Sen väntar vi en stund. Ganska länge om jag känner mig själv rätt!

Att välja valp

Sitter och funderar över val av valp och ännu viktigare, val av uppfödare. Det här är min historia:

När det var dags att köpa hund efter några års hundfrånvaro pga barn o familjefokus tvekade jag att skaffa flat igen. Tyckte det var väldigt mycket hund då vi trodde att barnen var en viktig pusselbit i logistikpusslet. Fick tipset av Åsa Dunberg att titta på Tollare som dykt upp på Lidingö BK och verkade ok. Aldrig sa jag som sett de små griniga hundarna några år tidigare på utställning. Men jag litade på Åsa och hittade snart en uppfödare i närheten - Bushunden. En seriös uppfödare som inte planerat fler kullar. Yngste sonen Jacob o jag åkte iaf dit o träffade Sockan o Skrållan. Härliga hundar!! Innan vi hann fundera vidare kontaktade BushundsBengt oss o sa att det var valpar på G. Spännande!! Facit blev att vi kom hem med våra två högst älskade brudar Astrid och Lovis nu 12,5 år.

Brudarna o jag jobbade ganska mycket i uppförsbacke. Min vilja var nog starkare än deras. Framför allt ville jag ha en arbetskamrat. Jag började leta efter en förstärkning till flocken och ganska snart visste jag att jag önskade mig en valp efter Agrosofens Banjo. Många nitlotter blev det och tröstande samtal till ingen nytta innan Louise på Tollarbo ringde o sa att NEJ! Jag vill inte ha en Ducke/Musse valp (Agrosofens Musetta dvs Banjos kullsyster). Joho sa jag som hade läst på! Mina tjejer kommer från en "misslyckad" parning. Två (tror vi) dog som valpar i tollarsjuka, men resten av valparna dvs 6 av 8 lever o är jättepigga 12,5 år gamla. Tollarsjuka är läskigt men jag kan bara konstatera att för oss har det gått bra. Hur många kullar har den statistiken på antal överlevande så här långt?

Så enveten som jag var fick jag efter många turer mitt livs drömhund från Louise - Vilde! Det kan låta krasst för jag avgudar mina brudar Astrid och Lovis. Och självklart är också Moyo som kom senare lika viktig. Men det är bara att konstatera att Vilde är en "once in a life time" hund. Vi har gjort alla fel och ganska mycket rätt också! Att arbeta med honom är som att använda droger (tror jag), helt fantastiskt!!!
Louise behöll också en hund i kullen - Qvicka. Trodde att jag nu satt nöjd men tyvärr var Vilde krypt och jag förstod snabbt att jag ville ha en (så nära det var möjligt) Vildevalp. Qvicka är väldigt lik Vilde så det kändes som om jag skulle hamna rätt nära om Q skulle få en kull.
Och så blev det. Hon fick en kull med Nacho och så kom Moyo in i vår flock. Louise och Ammie behöll härliga systrarna Lystra och Prima. Nu tyckte jag att vi skulle lugna oss så att mina fina tjejer skulle få vara i lugn och ro sina sista år hos oss utan jobbiga valpar. Men så blev det inte. I stället klev Jilla in i våra liv. Hon är dotter till Qvicka och Yoda. Ska bli spännande att se hur hon utvecklas. Tjejerna tycker att hon är helt ok även om jag hade fruktansvärd ångest för att jag tog hem en valp till mina gamla fina men döva tjejer.

Om jag summerar kan jag konstatera att jag fått fantastiska vänner i mina uppfödare. Det känns viktigare än val av valp. Mycket kan hända med en valp under resans gång, men har jag inte stöd av min uppfödare är backen uppför väldigt jobbig! Har "stått efter" Louise i val av valp i tre kullar och det är jättebra! En uppfödare känner valparna mycket bättre än jag som bara sett dom vid något enstaka tillfälle, Så välj aldrig valp själv!! Bengt/Annelie och Louise/Ammie har gett mig de bästa hundarna. Även om Louise valt att faktiskt behålla kulsyskon till Vilde, Moyo och Jilla :)

Vad vore livet utan hundar?

Är gräsänka den här veckan och sitter och funderar på vad livet vore utan hundarna. Det är enkelt att konstatera att dagarna går åt till hundrelaterade aktiviteter. Hundpromenaderna så klart samt den dagliga träningsdosen som varierar från 30 minuter till 5-6 timmar beroende av vilka som ska tränas och i vad. Sen allt som har med hundarna att göra dvs kursverksamhet, styrelseuppdrag, beskrivningsuppdrag, svara på mail, träningsträffar och inte minst att ta hand om ett hem där fem hundar lever. I går hade vi en äckeldag. Har köpt mig en robotdammsugare som jag älskar. Tyvärr hade en av hundarna (Jilla?) lagt en hög på mattan som jag missat och dammsugaren spred effektivt ut den på mattan, golvet och in i sig. Supervidrig rengöring men det gick. Efter det roade sig gossarna med att rulla sig i en rutten fisk så det blev bad med lavendelschampo. Bajslukten är borta men fisklukten försvann inte lika lätt. Och med de saneringsinsatserna försvann den "lediga" tid jag skulle haft till annat.
Idag har jag mest flängt. Ni vet, handlat, baxat hem ett antal hundmatsäckar, långpromenad, tränat, hjälpt sönerna med diverse, planerat helgens beskrivningar mm mm mm. Inser att klockan passerat hundmatsdags i kväll igen.

Så om det otänkbara vore på riktigt dvs ett liv utan hundar, vad skulle jag gjort då? Ingen aning? Säkert något annat, fast mycket tråkigare. Kanske skulle jag titta på tv vilket jag nu gör max 1 timme i veckan. Kanske bli soffpotatis. Vad vet jag....
Det är egentligen bara när stormen viner och regnet piskar vågrätt samtidigt som fem hundar står förväntansfulla vid dörren och vill ut som jag funderar på vad jag egentligen håller på med. Men sen tar jag ett djupt andetag, pussar mina hundar, packar in mig i lämpliga kläder och beger mig ut. För mina hundar bangar inte för något, vare sig 35 graders värmebölja eller minus 25. Orkan eller hagel. Allt är helt ok tycker dom. Och det älskar jag dom för.