En gammal hund...

Att ha äldre hundar gör att jag får tänka igenom många tidigare beslut. Det var så enkelt att säga när tjejerna var yngre att de inte skulle opereras/få narkos efter 10 års ålder om det inte gällde livet. Att en gammal hund måste få åldras med värdighet. Att en hunds privilegium är att inte leva en dag längre än nödvändigt. Nu har dom passerat 11 års strecket. Att en tollare blir 11 år är en lycka. Blir dom 12 är det en ynnest. 13 år är få förunnat osv. Lovis har hudtumörer eller vårtor (vilket vet vi inte) på huvudet. De blöder och kliar. Nu måste jag välja... operera - det är en stor operation eftersom man tar bort väldigt mycket hud pga risken för cancer och narkos är alltid riskabelt, särskilt på en gammal hund. Eller så kanske jag kan smörja in tumören/vårtan med zinksalva varje dag i resten av hennes liv och hoppas på att det inte blir infektioner eller att den är elakartad. Om hon kommer att leva tills hon är 14 är det ett enkelt val - operera!!! Men tänk om det värsta inträffar och hon bara får finnas hos oss i ett halvår till. Då ska jag absolut inte utsätta henne för operationen. F-n vad svårt det är. Förnuft/känslor/tro/hopp. Jag vet inte vad jag vill. Tid för operation är bokad men jag kommer att konsultera många kloka innan dess. Vad som än sägs är beslutet mitt. Älskade älskade lilla loppan min. Jag hoppas så innerligt att jag fattar rätt beslut. Tungt....

En Moyoreflektion

Alla borde någon gång få ha en hund som Moyo Skoyo Goyski Moys. Det är inte så att han är bäst på allt. Långt ifrån. Men han är den mest positiva livsbejakande hunden jag någonsin träffat. Enbart en sur matte drar ner på humöret. Ständigt trippar han runt och tycker att allt är härligt. Livet med Moyo blir aldrig trist. Mitt lilla gull <3 Just nu blir jag så trött för dom har ändrat i verktyget vilket gör att jag inte hittar hur jag laddar upp bilder.