Tycker just nu att vi är inne i ett ganska tråkigt "stimm". Kära vänner har fått svåra sjukdommar. Älskade svärmor har hastigt försvunnit in i dimman. Vilde har dessutom (som vanligt) lyckats med att fräsa omkring på Vildemanér vilket resulterat i en muskelbristning. Den är förhoppningsvis utläkt nu, men det gav oss ett ofrivilligt träningsuppehåll. Kanske behövdes det. Lilla Moysings träning går framåt med stormsteg. Han är riktigt rolig att träna nu. Det är en helt annan hund är sin morbror. Mycket mer ballanserad men ändå fullt ös. Det han ännu inte fixar är andra hundar. Han äääääääääääälskar dom. Kan inte alls förstå varför han inte alltid får leka med alla. På träningen vill han gärna springa och leka, eller så förlorar han sig i en doftfläck. Dessa ungdomar..... Men vi jobbar på och hemma kan vi verkligen ta ut svängarna och öka svårigheten på alla möjlliga sätt. Riktigt kul. Brudarna tycker det är perfekt, för då får dom vara med som "störning" dvs arbeta medan killarna tränar passivitet. Härligt för oss alla (utom kanske Vilde som tycker att det är värdelös träning).
Håller på och grunnar på om inte årets Specialen ska bli ett sånt år så jag inte gör något utom struttar runt lite i vänstervarv med ungtuppen. Det känns inte som Moyo kommer att bli klar för start på jaktprov, jag dömmer wt. Det skulle vara Vilde i så fall. Vi får se hur det är med skador och hans stadga. Han ska f-n inte knalla någon mer gång :o( På bilderna ser ni Moyo som han ser ut just nu. Det var dålig kamera men lite framgår det i alla fall att han så sakteliga börjar växa till sig. Funderar på att ställa honom och Astrid i Strömma i april. Får se. Astrid är inte utställd på 8 år så det kanske är på tiden? Utställningar är ju egentligen inte min grej, men någon gång emellanåt kan det funka.
