Tja vad ska man säga?

Efter att ha dömt ett apporteringstest i går tog jag tidig kväll. Somnade ovaggad redan vid 22-tiden vilket var bra. Klockan ringde nämligen 04.30. Moyo och jag startade på årets sista wt som gick av stapeln i Hishult. För att göra en lång historia kort fick vi 20,20,20,0,? (typ 8). Vaddå frustrerad? Jag??? Så nära men ändå inte. Vad hände? Vet inte. Kanske var han trött. Kanske blev de markeringar han missade helt enkelt för svåra i slutet på provet. Kanske fick han göra för många stationer på rad utan vila. Jag vet faktiskt inte. Han kändes oerhört stabil ända fram till misslyckandet. Extremt tvär (jag vet.... det ska man inte vara) pratade jag med kompisar jag träffade på platsen, gick en runda med Vilde och for hemåt. Sen skärpte jag till mig. Att åka iväg med matte ska ju inte sluta så där. Vi stannade vid Tjolöholm slott och gick en skön promenad. Vinden ven från havet och vi var helt ensamma. Vi gick och småpratade och hade det mysigt. Hundarna var på ett strålande humör när vi åkte dom sista milen hemåt. Nu ska jag bara vara bitter i ett par dagar så går det över. Efter det ska jag börja glädjas över mina tjugor. Men tills dess.......