Äntligen! I går fick jag betalt för all träning på skjutbanan. Direkt hemkommen från Stockholm bytte jag snabbt om o begav mig till skjutbanan för att göra högviltsprovet. Var minst sagt nervös. Vi var 11 st som delade på 3 gevär. Jag kom sent så när det blev min tur var bössorna så heta att jag helt skjöt bort mina första tre serier. Det samma gjorde Andreas och Martin som var precis före mig. Vi beslöt oss för att ändra taktik vilket innebar att vi bytte bössor hela tiden. Till sist var det min tur igen. Alla de andra hade klarat sig. Man har 9 försök på sig att klara 3 serier vilket innebär att alla 4 skotten i en serie ska vara godkända (älgeländet vi skjuter på springer fort och träffytan är liten.....). Första serien blev godkänd. Yes! Den andra blev det inte. Skit! Pulsen ökade. Men tre härliga killar coachade och servade så vips hade jag en svalare bössa i handen. Tredje serien godkänd. Nu saknades det en. Men bössan var så varm att jag inte kunde se målet. Skjutledarna beslöt sig för en paus för att ge mig en chans, men mörkret föll så snabbt att pausen fick bli kort. Jag beslöt mig för att göra pinan kort och skjuta igen. Killarna gav goda råd, masserade mina värkande axlar och höll sen tummarna. Pang, pang, pang och neeeej den måste jag ha missat. Sa några högst okvinnliga ord och hojtade att jag ville ha den andra bössan. Nej då sa killarna och skjutledarna. Vänta på markören o se vad han säger. Men jag VET sa jag att det inte gick. Har du sagt förut också sa dom och då hade du fel. Och se, DET GICK!!!! Facit blev 7 serier skjutna vilket var som flera av killarna. Vi hoppade och skuttade runt. Fick flera goa kramar och på små moln svävade jag hem. Det som var riktigt kul var att vi alla klarade oss. Vilket gäng! Nu har jag hagelskyttet kvar. Åååå vad det här är kul.
En av mina jägarkompisar skjuter massor av fågel, så jag har dessutom fått en leverantör av gratisvillt. Vilket flyt!
Passade på att vaccinera tjejerna och väga hela högen. Vilde väger nu drygt 17 kilo. Exakt lika mycket som Lovis lille plutt. Astrid väger exakt 18. Tänk att när hon blev sjuk (Hypotyreos) för länge sen vägde hon nästan 23. Stackars henne. Jag blir så glad varje gång jag får ett konkret kvitto på att hon mår bra och att vi har ett bra foder som gör att hon kan äta sig mätt utan att gå upp i vikt. Och medicinen gör så klart sitt.
Nu är det dags att jobba.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar