I förmiddags var Jacob och jag på begravning. Det var hans kompis tillika älskade tennistränare Rickard som dött. Att sitta i en fullsatt kyrka med massor av unga människor, Coldplay som spelas och det känns så tungt. Det ger perspektiv till väldigt mycket. Jag är så lycklig för min underbara familj och mina fantastiska hundar. Man ska inte förringa sina sorger och problem, men det skadar inte att lyfta blicken ibland.
Har inte riktigt kommit igång efter begravningen. Är inte van att gråta så mycket, så länge. Gick en långpromenad med hundarna för att rensa huvudet. Det gick väl sådär och dessutom avslutade jag med att halka på en isfläck. Är helt blåslagen nu men bröt inget. Tur!
Packade in Vilde i bilen och stack till klubben för att träna lite. Det var sviiiiin kallt så efter 30 minuter gav jag upp. Det som funkade var fotkommandot och läggandet (även om han ibland försöker fuska genom att inte lägga sig ordentligt).
Vi sliter så med ställandet. Ska jag behöva byta kommando en gång till? Varje gång han stannar lyfter han på tassen. Det är lögn i he-te att få ner den. Jag blir så trött. Snart anlitar jag Niina för en specialare....... Apporteringen strular just nu också för han vill bara sitta mitt emot mig, annars blir han deppad. Men det känns som ett mindrae problem för han älskar ju att bära. Ska grunna lite på det, så tar vi nya tag i morgon. Nu ska jag samla ihop min värkande kropp och åka med Lovis till agilityn. ajajajaj
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar