Tröstlöst

Ibland får tårarna bara trilla längs kinderna utan att jag försöker stoppa dom. Så har det varit i kväll. Efter att ha varit symptomfri i snart två veckor (hade till och med slutat vara besvärad när vi satte på skon) är Vilde småhalt igen. Inte mycket. Snarare markerar han. Det visar att det inte är läkt och jag vet!!!!!!!!! det kommer att ta många månader. Men varje dag som går från senaste bakslaget är ett steg närmre en frisk Vilde. Och varje bakslag slänger oss tillbaka en massa steg. Jag älskar min Vilde så sanslöst. Jag saknar all vår träning, alla upptåg vi hittar på, allt som är han och jag. Djupt inne i mig har jag en sån ångest att han aldrig ska bli bra. Jag vet att prognosen är bra om vi sköter oss. Men det är inte lätt med en turbohund. När han fick gå lös en kort stund härom dagen var han så strålande lycklig. Han verkligen tackade mig. Nu är det tillbaks till lunk igen. Det som hände idag var att han tappade sin sko på promenaden. Han skuttade glatt omkring på mjuk mossa och vips var skon försvunnen. Någonstans på vägen hem böjde han till sin tå igen. Men vi har ju många månader framför oss med bakslag och framsteg. Bara att bita ihop och hålla tummarna. Jag älskar dig min prins.